I Skuleskogens nationalpark finns många spår efter människor som levt och arbetat här genom historien. De första spåren av människor finns i form av gamla gravar, stora stenrösen med kistrum i mitten. Dessa människor kom sjövägen till området och jagade och fiskade här runt 1500–500 år f Kr.

Eftersom naturen i nationalparken är karg och brant har inga människor bosatt sig permanent i området. Fram till mitten av 1800-talet användes skogen främst för jakt och för att plocka ut träd för ved av folk som bodde i närliggande byar. Från och med mitten av 1800-talet växte sågverksindustrin fram och då började skogen avverkas i större skala.

Livet i fäbodarna

I nationalparken har det funnits flera fäbodplatser dit folk i närliggande byar tog med sina djur om somrarna (främst kor, får och getter) för att spara betet närmare gårdarna. Några utvalda, ofta unga kvinnor, fick följa med för att vakta och mjölka djuren. Av mjölken ystades ost och kokades mese. Grädden kärnades till smör. Fäbodpigorna bodde i fäbodstugor och djuren fick nattetid sova i fähus. Vid Näskebodarna finns det fortfarande några ursprungliga byggnader kvar. Norrsvedjebodarna (Skrattabborrtjärn) var en annan fäbodplats, men här är alla byggnader borta.

Innan det byggdes en ordentlig väg genom den stora skogen (föregångare till E4:an) var Skuleskogen en skiljevägg mellan bygderna. Området söder om skogen kallades sunnanskogs och området norr om skogen kallades nolaskogs, begrepp som lever kvar än idag. Det var relativt lite kontakt mellan dessa bygder och blev även en språkgräns mellan olika dialekter. Denna uppdelning är anledningen till att gränsen mellan Kramfors och Örnsköldsviks kommuner går där den går i dag.