Höga Kusten har länge varit uppmärksammad som ett intressant geologiskt område på grund av den landhöjning som ägt rum efter den senaste istiden. År 2000 utnämndes Höga Kusten till världsarv på grund av de kvartärgeologiska värdena. Landhöjningen pågår än i dag, cirka nio millimeter per år och har lämnat tydliga spår i landskapet. Många av dessa spår kan du se under en vandring i nationalparken, till exempel kalottberg och klapperfält.

Myrar och insjöar är också rester av det som en gång var vikar i havet. Den äldsta strandlinjen kallas Högsta Kustlinjen. I Skuleskogen finns den på cirka 282 meters höjd över nuvarande havsyta.

Nationalparkens största klapperfält finns öster om Slåttdalsberget. Dessa "stenåkrar" är bevuxna med bland annat den ljusgröna kartlaven, medan större växter och träd fortfarande efter tusentals år har svårt att få fäste.

Nordingrågranit och diabas

Den dominerande berggrunden i Skuleskogen är den röda och näringsfattiga nordingrågraniten av rapakivityp. Denna bergart är relativt lättvittrad och spricker upp både på längden och tvären, ofta i fyrkantiga block. Berggrundens benägenhet att spricka har bidragit till den mängd av klapperfält som finns i Höga Kusten.

Diabas förekommer längs nationalparkens nordöstra kuststräcka. Diabasen är en jämförelsevis kalkrik bergart som återfinns på fler platser i Höga Kusten.