Garphyttans nationalpark bildades 1909 och är en av Sveriges allra första nationalparker, tillsammans med bland annat Abisko och Sarek. Nationalparken består till största delen av det som förr var ägorna till Östra gården, en av fyra bergsmansgårdar i byn Svenshyttan. Gården köptes in av staten kring sekelskiftet 1900. Den sista familjen flyttade härifrån 1903, varefter gårdens byggnader revs. Nationalparkens kärnmiljö utgörs idag av den gamla  årdstomten och kvarvarande delar av de forna odlingsmarkerna.

Naturvårdarna lärde om

När nationalparken bildades var syftet att det blomsterrika och vackra landskapet skulle bevaras för framtiden. Dåtidens naturvårdare var övertygade att blomsterprakten skulle må bäst av att lämnas i fred, så alla former av jordbruk, bete och höskörd förbjöds.

Först 30 år senare, när det skyddade  odlingslandskapet börjat växa igen, insåg man att blomsterprakten snarare var ett resultat av bondens arbete än tvärt om. Återkommande slåtter och bete hjälper nämligen till att hålla tillbaka stora och snabbväxande arter, som annars snabbt tränger undan ängens många specialanpassade växter.

Från hyttskog till naturskog

Även om nationalparken är mest känd för sitt blomsterrika odlingslandskap, så består området till största delen av skog. Under många hundra år var skogen en viktig resurs för ved till träkol, virke samt även som betesmark för gårdens boskap. Under 1800-talets senare del höggs en stor del av Östra gårdens skog ner av Garphytte bruk som då ägde marken. På den huggna marken sådde man in framförallt gran.

En viss gallring i skogen genomfördes under 1900-talet. Idag får en stor del av skogen utvecklas fritt, det vill säga leva och dö i sin egen takt. Dock hålls granen aktivt borta från Storängen.

Medeltida hyttby

Byn Svenshyttan har fått sitt namn efter den hytta som anlades invid bäcken strax väster om nationalparken under sent 1300-tal eller tidigt 1400-tal. Hyttan var i drift i omgångar fram till sent 1600-tal. Järnframställningen slukade stora mängder träkol, varför tillverkning av träkol var en viktig sysselsättning. I nationalparken finns gott om spår efter kolmilor, så kallade kolbottnar och intilliggande kojor.

I bergsmansbyarna kom jordbruket i andra hand till förmån för järnhanteringen. Ängsmarken var här även långt viktigare än åkermarken, då bergsbrukets alla transporter krävde många dragdjur.

Östra gården

Östra gården i Svenshyttan delades under 1800-talet mellan tre ägare. Idag skymtar vi ruinerna efter bostadshusen invid det gamla knotiga vårdträdet. På andra sidan vägen finns rester efter några ekonomibyggnader.

Under 1800-talets stora befolkningsökning tillkom två torp på Östra gårdens utmark. Här bodde familjer som fick bo och bruka lite mark mot att de utförde olika arbeten åt gården. Ena torpet kallades under 1820-talet för Skomakaretorpet och beboddes troligen av en skomakare. Senare kallades samma torp för Bergatorpet.  Ytterligare ett torp fanns en tid strax norr om dagens nationalpark.