De äldsta kartorna över Ängsö från 1600-talet visar att Ängsö bestod av två öar med ett smalt sund emellan. Ängsöarna tillhörde Väringsö och användes som slåtterholmar, där gräs och örter skördades för djurfoder.

År 1725 fick Ängsö en bofast torpare. Ett torp byggdes på Hemudden i söder. Med landhöjningen blev sundet mellan Ängsöarna allt grundare och under 1800-talet växte de ihop till en ö. Stora delar av ön var då odlingslandskap med artrika slåtterängar, lövlundar och betesmarker.

Ängsö blir nationalpark

I början av 1900-talet hotades gamla ekar på ön av avverkning, vilket fick Ivar Afzelius, justitieråd och sommarboende på Väringsö, att föreslå en fridlysning av Ängsö. Förslaget mottogs väl och 1909 bildades Ängsö nationalpark som en av de första nationalparkerna i Sverige och Europa.

Samtida botaniker ansåg att slåttern och betesdjuren på Ängsö kunde påverka det ömtåliga växtlivet negativt. Naturen skulle lämnas orörd och så småningom fick torparen lämna ön. När bete och slåtter försvann växte Ängsö snabbt igen.

Först under 1930-talet började man förstå vidden av igenväxningen i nationalparken och slåtterns och betets betydelse för artrikedomen. År 1943 skrevs ett åtgärdsprogram för Ängsö och man började restaurera landskapet. Markerna röjdes från sly och slåtter och man lät återigen djur beta på ön.